Fiskarna är borta

Så hämtade hon dem... Eva kom med fyra barn och hämtade fiskarna. Hon verkade snäll. När hon ringde klockan 18 och sa att hon stod utanför min dörr, hade jag helt förträngt att vi skulle lämna över fiskarna ikväll. Eva var tydligen inte typen som ringde och bekräftade tider, hon hade ett mål i sikte - ta hem fiskarna. Själv satt jag i Kista köpcentrum med endast tre barn, varav en var fullt upptagen i en provhytt med ungefär 5 plagg att prova och resterande två barn var djupt engagerade som smakråd. Jag hade sjunkit ner i en fåtölj, som någon tacksamt placerat utanför provhytterna. Förmodligen brukades den mest av otåliga män som satt där efter att de gått igenom varenda pryl på Claes Ohlsson och sedan sa vad som helst för att få med sig frun hem igen. "Den där klänningen ser fantastiskt ut på dig, om du kan få av den utan att spräcka sömmarna så betalar jag och så åker vi hem sen." Mitt i min avkopplande fåtöljvistelse ringer då Eva - fisk-Eva - och säger att hon står utanför min dörr.

När jag stammade fram att jag inte fanns innanför min dörr, sa Eva käckt att hon kunde ta alla barn till närmsta hamburgerbar och äta middag, medan vi tog oss hem igen. Ligan i provhytten förstod allvaret i situationen och gjorde sitt bästa för att skynda sig - de var inte i närheten av mitt personbästa i att skynda sig, men ändå godkänt...

Vi hann hem före Eva och jag skickade barnen till studsmattan medan jag kastade mig uppför trappan för att fånga fiskar och släppa i plastpåsar och tömma akvariet på stenar och grumligt vatten. Efter en del studsande kom alla barnen och hjälpte till och det var bara en fisk som av misstag råkades spolas ner i toaletten. Han fick skylla sig själv! Han spelade tvärdöd när vi fiskade upp honom ur vattnet och då min 9-åring givit honom sista smörjelsen och min bonus17-åring slängt honom i toaletten, så började den jäkeln simma som bara den. Lite fint skickade vi iväg 9-åringen på uppdrag att öppna dörren för fisk-Eva, medan 17-åringen och jag kom fram till en fin liten historia om hur vi fått tag på den och att den nu låg i påsen med de andra fiskarna (sen spolade vi på toaletten).

Eva och jag lyckades bära det tunga akvariet rakt ut i bilen och när allt var instuvat tittade Eva känsligt på oss fyra och sa; Ja, ni får gärna höra av er om... ja, om ni vill veta hur de mår... Då fick jag en liten klump i halsen och hade lust att säga något fint till fiskarna. Jag svalde klumpen, blinkade bort tårarna och sa hest till Eva. Hör gärna av dig du också och berätta hur det går. Eva nickade allvarligt och lovade att det skulle hon minsann göra.

Alla vinkade varsamt adjö och sedan gick vi in i huset för att slänga oss över en alldeles för sen middag. Redan med högerfoten över tröskeln släpper klumpen i min hals och jag säger spontant; "Åh, vad skönt att slippa det ansvaret!!" Kroppen sprutar ut lättade endorfiner och att laga middag tillsammans med tre urhungriga barn gick som en dans.

När jag nu sitter och summerar dagen, så tycker jag att det har varit en bra dag. Det enda lustiga inslaget var när bonusbarnet och jag hämtade upp min son och dotter från ett kalas och barnens pappa tittar allvarligt på mig och sedan lägger han fram ett förslag på hur han och jag skulle kunna jobba ihop. Intressant...? Vi skilde oss för att vi hade det jobbigt ihop... och ungefär där börjar en väldigt god anledning att inte jobba ihop. Jag kan inte välja mina föräldrar och syskon, jag kan välja och välja bort en man och jag kan definitivt välja vem jag jobbar med. Sverige är fantastiskt!

Godnatt önskar Sagt & Gjort