OK, fiskarna må vara borta men ex-mannen är kvar.. värre än nå'nsin!! Ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad över att det finns människor som man tvingas komma överens med vare sig man vill eller inte!!! Som coach till mig själv skulle jag i det här läget säga; Behandla honom som en besvärlig kund. Besvärlig kund!!! Han skulle inte ens finnas med i mitt kundregister, det finns ändå gränser för vilka kunder man vill jobba med!
Då bestämmer jag det. Han är ingen kund, han finns inte i mitt kundregister. Så, då var det klart. Det kluriga är ju när man har varit korkad nog att skaffa barn med kunden... Fy fan, skaffa aldrig barn med era kunder, det är inget jag rekommenderar alltså...
Det finns ingen upphämtningscentral för korkade pappor som man kan ringa? Nähä, nä, tänkte just det. Vad värre är, så tycker väl tyvärr mina små änglar om sin pappa. Vad som är helt obegripligt är att jag någonsin har gjort det. Kan man åberopa otroligt lång sinnesförvirring, typ 10 år?! Bra, då åberopar jag det, för det finns helt enkelt ingen annan förklaring.
Det enda jag kan säga till mitt försvar är... Jag har i alla fall skiljt mig från den idioten! Ibland tänker jag att han skulle bli mycket trevligare om han träffade någon ny och jag har till och med lekt med tanken att sätta in en kontaktannons på blocket åt honom. Men det finns inget trevligt jag kan komma på att skriva och då känns det ju rätt onödigt, för ingen kommer ju vilja ha honom då. Bara en bild på honom skulle då sannerligen inte hjälpa...snarare tvärtom.
Jag menar inte att jag själv skulle vara så himla mycket bättre, däremot är han så himla mycket sämre. Ja, det var den urladdningen, det. Nu hoppas jag att vi aldrig mer behöver prata om honom. Det är han definitivt inte värd!
Fan ta honom!
Sagt&Gjort
onsdag 30 maj 2007
söndag 27 maj 2007
Fiskarna är borta
Så hämtade hon dem... Eva kom med fyra barn och hämtade fiskarna. Hon verkade snäll. När hon ringde klockan 18 och sa att hon stod utanför min dörr, hade jag helt förträngt att vi skulle lämna över fiskarna ikväll. Eva var tydligen inte typen som ringde och bekräftade tider, hon hade ett mål i sikte - ta hem fiskarna. Själv satt jag i Kista köpcentrum med endast tre barn, varav en var fullt upptagen i en provhytt med ungefär 5 plagg att prova och resterande två barn var djupt engagerade som smakråd. Jag hade sjunkit ner i en fåtölj, som någon tacksamt placerat utanför provhytterna. Förmodligen brukades den mest av otåliga män som satt där efter att de gått igenom varenda pryl på Claes Ohlsson och sedan sa vad som helst för att få med sig frun hem igen. "Den där klänningen ser fantastiskt ut på dig, om du kan få av den utan att spräcka sömmarna så betalar jag och så åker vi hem sen." Mitt i min avkopplande fåtöljvistelse ringer då Eva - fisk-Eva - och säger att hon står utanför min dörr.
När jag stammade fram att jag inte fanns innanför min dörr, sa Eva käckt att hon kunde ta alla barn till närmsta hamburgerbar och äta middag, medan vi tog oss hem igen. Ligan i provhytten förstod allvaret i situationen och gjorde sitt bästa för att skynda sig - de var inte i närheten av mitt personbästa i att skynda sig, men ändå godkänt...
Vi hann hem före Eva och jag skickade barnen till studsmattan medan jag kastade mig uppför trappan för att fånga fiskar och släppa i plastpåsar och tömma akvariet på stenar och grumligt vatten. Efter en del studsande kom alla barnen och hjälpte till och det var bara en fisk som av misstag råkades spolas ner i toaletten. Han fick skylla sig själv! Han spelade tvärdöd när vi fiskade upp honom ur vattnet och då min 9-åring givit honom sista smörjelsen och min bonus17-åring slängt honom i toaletten, så började den jäkeln simma som bara den. Lite fint skickade vi iväg 9-åringen på uppdrag att öppna dörren för fisk-Eva, medan 17-åringen och jag kom fram till en fin liten historia om hur vi fått tag på den och att den nu låg i påsen med de andra fiskarna (sen spolade vi på toaletten).
Eva och jag lyckades bära det tunga akvariet rakt ut i bilen och när allt var instuvat tittade Eva känsligt på oss fyra och sa; Ja, ni får gärna höra av er om... ja, om ni vill veta hur de mår... Då fick jag en liten klump i halsen och hade lust att säga något fint till fiskarna. Jag svalde klumpen, blinkade bort tårarna och sa hest till Eva. Hör gärna av dig du också och berätta hur det går. Eva nickade allvarligt och lovade att det skulle hon minsann göra.
Alla vinkade varsamt adjö och sedan gick vi in i huset för att slänga oss över en alldeles för sen middag. Redan med högerfoten över tröskeln släpper klumpen i min hals och jag säger spontant; "Åh, vad skönt att slippa det ansvaret!!" Kroppen sprutar ut lättade endorfiner och att laga middag tillsammans med tre urhungriga barn gick som en dans.
När jag nu sitter och summerar dagen, så tycker jag att det har varit en bra dag. Det enda lustiga inslaget var när bonusbarnet och jag hämtade upp min son och dotter från ett kalas och barnens pappa tittar allvarligt på mig och sedan lägger han fram ett förslag på hur han och jag skulle kunna jobba ihop. Intressant...? Vi skilde oss för att vi hade det jobbigt ihop... och ungefär där börjar en väldigt god anledning att inte jobba ihop. Jag kan inte välja mina föräldrar och syskon, jag kan välja och välja bort en man och jag kan definitivt välja vem jag jobbar med. Sverige är fantastiskt!
Godnatt önskar Sagt & Gjort
När jag stammade fram att jag inte fanns innanför min dörr, sa Eva käckt att hon kunde ta alla barn till närmsta hamburgerbar och äta middag, medan vi tog oss hem igen. Ligan i provhytten förstod allvaret i situationen och gjorde sitt bästa för att skynda sig - de var inte i närheten av mitt personbästa i att skynda sig, men ändå godkänt...
Vi hann hem före Eva och jag skickade barnen till studsmattan medan jag kastade mig uppför trappan för att fånga fiskar och släppa i plastpåsar och tömma akvariet på stenar och grumligt vatten. Efter en del studsande kom alla barnen och hjälpte till och det var bara en fisk som av misstag råkades spolas ner i toaletten. Han fick skylla sig själv! Han spelade tvärdöd när vi fiskade upp honom ur vattnet och då min 9-åring givit honom sista smörjelsen och min bonus17-åring slängt honom i toaletten, så började den jäkeln simma som bara den. Lite fint skickade vi iväg 9-åringen på uppdrag att öppna dörren för fisk-Eva, medan 17-åringen och jag kom fram till en fin liten historia om hur vi fått tag på den och att den nu låg i påsen med de andra fiskarna (sen spolade vi på toaletten).
Eva och jag lyckades bära det tunga akvariet rakt ut i bilen och när allt var instuvat tittade Eva känsligt på oss fyra och sa; Ja, ni får gärna höra av er om... ja, om ni vill veta hur de mår... Då fick jag en liten klump i halsen och hade lust att säga något fint till fiskarna. Jag svalde klumpen, blinkade bort tårarna och sa hest till Eva. Hör gärna av dig du också och berätta hur det går. Eva nickade allvarligt och lovade att det skulle hon minsann göra.
Alla vinkade varsamt adjö och sedan gick vi in i huset för att slänga oss över en alldeles för sen middag. Redan med högerfoten över tröskeln släpper klumpen i min hals och jag säger spontant; "Åh, vad skönt att slippa det ansvaret!!" Kroppen sprutar ut lättade endorfiner och att laga middag tillsammans med tre urhungriga barn gick som en dans.
När jag nu sitter och summerar dagen, så tycker jag att det har varit en bra dag. Det enda lustiga inslaget var när bonusbarnet och jag hämtade upp min son och dotter från ett kalas och barnens pappa tittar allvarligt på mig och sedan lägger han fram ett förslag på hur han och jag skulle kunna jobba ihop. Intressant...? Vi skilde oss för att vi hade det jobbigt ihop... och ungefär där börjar en väldigt god anledning att inte jobba ihop. Jag kan inte välja mina föräldrar och syskon, jag kan välja och välja bort en man och jag kan definitivt välja vem jag jobbar med. Sverige är fantastiskt!
Godnatt önskar Sagt & Gjort
fredag 25 maj 2007
Har du matat det, så knyter du band till det?
Nu har jag gjort det! Satt ut hela akvariet på blocket. Just nu får jag ungefär 10 mejl per minut från familjer i Stockholm som vill ha fiskar. Hade ingen aning om att stan var fylld med akvarister som bevakar blocket för att få en chans till gratis fisk?! Det intressanta är att se hur jag själv reagerar i själva urvalsprocessen av fiskaspiranter. Min första intervju blev med mig själv - nu har jag verkligen chansen att bli av med ansvaret för dessa oskyldiga små varelser - Vill jag det!!? En annan lustig liten fråga som ställdes till mig själv - Vill mina barn bli av med sina fiskar??! Första frågan blev ett inte så självklart "Ja..." och jag är fortfarande förvånad över att jag knutit något slags känsloband till de gulröda små sakerna som bara simmar runt runt i vårt lilla akvarium. Det enda jag kan komma fram till är; har du matat det, så knyter du band till det.
Min nästa tanke blev; Är det så med resten av mänskligheten också? Om jag matar en man, knyter jag automatiskt känsloband till honom då? Nej, absolut inte! Det här gäller uteslutande för fiskar och andra djur, möjligtvis kan det gälla växter också i mitt fall. Har jag vattnat dem, så kan jag inte kasta ut dem förrän de fullständigt slänger sig för mina fötter döda, svarta och utbrända. Inte för att jag medvetet skulle behandla mina växter så illa, däremot karlar... Nej, o stora mansrörelse i Svea rike, det där var ett skämt om än ett skämt skämt...
Min nästa intevju gällande nya fiskägare blev med mina barn; Min dotter ville faktiskt bli av med akvariet, även om det ligger ett hot i luften att hon istället vill ha en hamster (en hamster...igår var det kaniner..vart ska det här sluta egentligen...?) Min son som är 6 år och har en väldigt livlig fantasi..påbörjade en lång utläggning om att att det finns människor som är jätteelaka mot djur. De kan t ex ta kattungar i en filt och slå ihjäl dem för att mamman inte vill ha dem (mormor...har du berättat om din uppväxt på landet nu igen...?) Då jag såg min 9-åring få tårar i ögonen och se ut som en trädkramare på väg till försvar, vek jag snabbt in samtalsämnet på vilken typ av fiskägare som skulle vara drömmen för fiskarna. Barnen nappade på det betet och beskrev glatt drömägen - och så mycket kan jag säga - den personen finns inte!! Inte ens moder Teresa skulle ha lagt ner så mycket jobb på akvariefiskar.
Istället gick jag igenom de första hundra mejlen och försökte leka psykolog genom att granska folks sätt att skriva sina svar till mig. Jag sållade genast bort 60 mejl från personer som hade väldigt lustiga epost-adresser; eld206@tamig.se, hejsvejs@hotmail, sexbomb@msn, Då var det 40 kvar. Ur dem tog jag bort 35 som inte kunde stava. Kvar blev 5, varav 4 ville ha akvariet till sina 5-, 6- eller 7-åriga barn. Fint, tänkte jag, det har jag också provat och så små barn skiter fullständigt i att ta hand om sina fiskar! Är du dessutom förälder till så små barn så har du inte tid!! - Tro mig jag vet!!! Kvar blev en snäll Eva som älskar djur och redan har en fågel, 2 hundar och 3 katter hemma. Grattis Eva, här får du ett ansvar till, ett väldigt eftersatt ansvar också.
Ett av mina största bekymmer just nu är: Hur ska jag förklara alla alger i akvariet för Eva? Kan man skylla på vattenkvaliten i det område där man bor?? I värsta fall skyller jag på norrmännen som ägde fiskarna tidigare - jag tycker nästan att jag kan göra det med gott samvete. Håll nu tummarna att Eva inte backar ur eller ringer djurskyddsmyndigheten när hon kommer på upphämtningsturné.
Förlåt fiskarna för att jag inte legat och slavat i timmar för att få ert akvarium rent, men ni har i alla fall fått mat och känslor av mig och den goda gesten att jag nu ger er möjligheten till en en mer intresserad ägare. Herregud! Det där låter som något jag borde sagt till min ex-man när vi skilde oss!
Godnatt önskar Sagt & Gjort
Min nästa tanke blev; Är det så med resten av mänskligheten också? Om jag matar en man, knyter jag automatiskt känsloband till honom då? Nej, absolut inte! Det här gäller uteslutande för fiskar och andra djur, möjligtvis kan det gälla växter också i mitt fall. Har jag vattnat dem, så kan jag inte kasta ut dem förrän de fullständigt slänger sig för mina fötter döda, svarta och utbrända. Inte för att jag medvetet skulle behandla mina växter så illa, däremot karlar... Nej, o stora mansrörelse i Svea rike, det där var ett skämt om än ett skämt skämt...
Min nästa intevju gällande nya fiskägare blev med mina barn; Min dotter ville faktiskt bli av med akvariet, även om det ligger ett hot i luften att hon istället vill ha en hamster (en hamster...igår var det kaniner..vart ska det här sluta egentligen...?) Min son som är 6 år och har en väldigt livlig fantasi..påbörjade en lång utläggning om att att det finns människor som är jätteelaka mot djur. De kan t ex ta kattungar i en filt och slå ihjäl dem för att mamman inte vill ha dem (mormor...har du berättat om din uppväxt på landet nu igen...?) Då jag såg min 9-åring få tårar i ögonen och se ut som en trädkramare på väg till försvar, vek jag snabbt in samtalsämnet på vilken typ av fiskägare som skulle vara drömmen för fiskarna. Barnen nappade på det betet och beskrev glatt drömägen - och så mycket kan jag säga - den personen finns inte!! Inte ens moder Teresa skulle ha lagt ner så mycket jobb på akvariefiskar.
Istället gick jag igenom de första hundra mejlen och försökte leka psykolog genom att granska folks sätt att skriva sina svar till mig. Jag sållade genast bort 60 mejl från personer som hade väldigt lustiga epost-adresser; eld206@tamig.se, hejsvejs@hotmail, sexbomb@msn, Då var det 40 kvar. Ur dem tog jag bort 35 som inte kunde stava. Kvar blev 5, varav 4 ville ha akvariet till sina 5-, 6- eller 7-åriga barn. Fint, tänkte jag, det har jag också provat och så små barn skiter fullständigt i att ta hand om sina fiskar! Är du dessutom förälder till så små barn så har du inte tid!! - Tro mig jag vet!!! Kvar blev en snäll Eva som älskar djur och redan har en fågel, 2 hundar och 3 katter hemma. Grattis Eva, här får du ett ansvar till, ett väldigt eftersatt ansvar också.
Ett av mina största bekymmer just nu är: Hur ska jag förklara alla alger i akvariet för Eva? Kan man skylla på vattenkvaliten i det område där man bor?? I värsta fall skyller jag på norrmännen som ägde fiskarna tidigare - jag tycker nästan att jag kan göra det med gott samvete. Håll nu tummarna att Eva inte backar ur eller ringer djurskyddsmyndigheten när hon kommer på upphämtningsturné.
Förlåt fiskarna för att jag inte legat och slavat i timmar för att få ert akvarium rent, men ni har i alla fall fått mat och känslor av mig och den goda gesten att jag nu ger er möjligheten till en en mer intresserad ägare. Herregud! Det där låter som något jag borde sagt till min ex-man när vi skilde oss!
Godnatt önskar Sagt & Gjort
onsdag 23 maj 2007
Det ska pirra lite...
Har önskat blogga så länge, men liksom inte riktigt satt mig in i hur man gör... Det är säkert oerhört tekniskt krävande.. har jag tänkt, och jag är ju allergisk mot teknik. Får utslag och andningssvårigheter bara jag närmar mig en elpanna. Så kommer det en ängel på jobbet och visar att det är världens enklaste manöver att sätt igång och blogga. Yes!! Försök stoppa mig nu!
Tja i och för sig har jag väl lite uppdrag just idag. Måste köpa mat till fiskarna och åka hem i god tid inför stundande middagsbesök ikväll. Övertog fiskar när jag köpte mitt hus för ett halvår sedan. Hade inte hjärta att säga nej till den norska familj som hade packat in sitt bohag i en av Statoils hyrlastbilar. Den var så full att sonen skulle ha fått sitta med akvariet i knät alla 16 timmar till Norge. Nej, självklart svarade jag "Ja, fiskar, absolut, det är ju en dröm..." intygade jag innerligt till den norska mamman. Hur sköter man dem? kom jag på att ropa efter lastbilen... Hon sträckte sig ut genom fönsterrutan och skrek; "Du matar dem en gång om dan, det är allt!" Kempegrejt! ropade jag tillbaka och tvivlade starkt på att det var allt! Efter ett besök i en djuraffär dagen efter var mina tvivel bekräftade och jag fick tömma plånboken på fiskutrustning.
Varje gång min 9-åriga dotter sitter vid akvariet och försöker hålla reda på vilken fisk hon har döpt till vilket namn, så tycker jag ändå att det är värt allt. Nu har hon dock försiktigt frågat om man kan byta in akvariet mot en kanin, för de är ju gosigare...
Gosigare...?! Fiskmat nästa!
Sagt & Gjort
Tja i och för sig har jag väl lite uppdrag just idag. Måste köpa mat till fiskarna och åka hem i god tid inför stundande middagsbesök ikväll. Övertog fiskar när jag köpte mitt hus för ett halvår sedan. Hade inte hjärta att säga nej till den norska familj som hade packat in sitt bohag i en av Statoils hyrlastbilar. Den var så full att sonen skulle ha fått sitta med akvariet i knät alla 16 timmar till Norge. Nej, självklart svarade jag "Ja, fiskar, absolut, det är ju en dröm..." intygade jag innerligt till den norska mamman. Hur sköter man dem? kom jag på att ropa efter lastbilen... Hon sträckte sig ut genom fönsterrutan och skrek; "Du matar dem en gång om dan, det är allt!" Kempegrejt! ropade jag tillbaka och tvivlade starkt på att det var allt! Efter ett besök i en djuraffär dagen efter var mina tvivel bekräftade och jag fick tömma plånboken på fiskutrustning.
Varje gång min 9-åriga dotter sitter vid akvariet och försöker hålla reda på vilken fisk hon har döpt till vilket namn, så tycker jag ändå att det är värt allt. Nu har hon dock försiktigt frågat om man kan byta in akvariet mot en kanin, för de är ju gosigare...
Gosigare...?! Fiskmat nästa!
Sagt & Gjort
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)